ettannatlivnu

Hej älskling!
Hur mår du? hur har din helg varit?
Idag är det en vecka sedan som jag flyttade ur mina saker ur våran lägenhet.
Det är även 6 veckorsedan vi egentligen först flyttade isär. Hur kunde det bli såhär?
varför ska det göra såhär fruktansvärt ont? Min mening med livet försvann när du sa att det inte längre fanns något att bygga på just nu. Hur kan en människa plötsligt ändra ens liv så totalt? Det känns som jag inte längre har någon rätt till ditt liv, som jag aldrig haft, jag finns inte längre för dig och allt går så lätt för dig, mitt hjärta gör ont och jag kan inte förstå att detta ska vara "rätt" det kan inte vara rätt! det går inte, vad är meningen med att jag ska gå och må dåligt om det nu inte ska vara du och jag?  i mitt huvud är det bara du som möjligtvis skulle kunna vara meningen med livet, finns ingen annan jag vill vara med, alla andra är för fula, för unga, för gamla, för konstiga...Inte som du.  Det finns ingen som du! kommer aldrig finnas.

Jag står och stampar på en och samma plats just nu, jag går inte framåt, snarare bakåt... jag trodde det skulle gå lättare att gå igenom detta, betydligt lättare. Ack så fel jag hade...

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag är tom inuti, utan livsgnista, hopp, tro eller vilja till något.

min energi, lust och vilja är bortblåst... meningen med livet är borta.

Jag trodde att helgen skulle göra mig lite starkare, lyckas ta mig ett steg längre ifrån dig. Jag försökte verkligen, allt jag kunde, jag slutade tänka på dig, tog en klunk av min cider för att sedan igen tvinga mig själv att trycka bort alla tankar om dig. Jag trodde jag var starkare än vad jag var, varje andetag utan dig känns som ett knivhugg i hjärtat. Livet är tomt, hjärtat skriker och ner för mina kinder rinner tårar, tårar av misslyckande!

Varför. jag ställer den frågan flera gånger om dagen, varför? varför gör det så ont om det nu ska vara så rätt, varför känns det som att det hade vart bättre om någon hade kört på mig med tåget?  Jag har tappat lusten, orken och viljan till att kämpa, spiralen går åt fel håll och åter igen känner jag att jag bara ser på.

Jag vill inte tro att detta känns rätt för dig, jag vill inte... jag kan inte, det är inte möjligt! Det gör så ont. Det sliter så i mig, det gör så ont och jag undrar om jag någonsin kommer att få någon form av ro igen. Detta tog mig 8 år tillbaka i tiden och gamla sår gör sig påminnda, ett liv ja hade glömt kommer upp till ytan, jag är rädd för att inte orka simma... Jag försöker, men jag har slut på ideer!

Hej älskling!
Ibland önskar jag att du kunde läsa detta, idag är det första midsommar utan dig. Det känns jobbigt, jag vaknade med tårar i ögonen men ville inte öppna dom, jag låg och blundade lääänge och hoppades, hoppades, hoppades på att du skulle ligga här brevid mig. Hur mycket jag än önskade så viste jag att så inte skulle ske, jag vet att du är och firar midsommar och antagligen mår bättre än mig just nu. Jag önskar så att jag kunde se vad du tänker, tänker du på mig? tänker du på oss? undrar du som jag hur det kunde bli såhär?

Underbara älskling som jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och kanske se vad det var som gick fel. Jag önskar så att du låg här nu och höll om mig som du brukade göra och berätta för mig att det är okej att gråta, att allt kommer att lösa sig, vi har ju varandra. Åh, vad jag saknar din närhet....Dina armar omkring mig.

Älskling om du kunde se hur mitt hjärta svider, du tog en bit med dig när du sa att det är dags att gå vidare, att det var bäst såhär. Jag antar att jag kommer att få leva med den känslan. Du har seglat omkring i mitt hjärta i många år, du har nu skaffat dig en liten ö i mitt hjärta där du kommer att stanna, din ö är ett färglatt paradis dit jag kan drömma mig tillbaka ibland. Just nu gör det ont, så himla ont men om en obestämd framtid hoppas jag att det kommer vara ett paradis dit jag kan fly tillbaka och finna ro, då jag kan titta tillbaka på vår tid tillsammans som någonting fint.

Underbara bästa fantastiska älskling, du visade mig vad kärlek var, hur underbart och fantastiskt livet kunde vara, en sida jag inte sett innan. När du försvann tog du det med dig och nu står jag här ensam med ett söndrigt hjärta och tårar som rinner ner från min kind. Jag önskar så att du var här och kunde torka dom åt mig... Älskling jag hoppas du har en bättre midsommar än mig, jag hoppas du mår bättre än jag... Jag älskar dig.

Godnatt alla jobbiga känslor, nu går jag och lägger mig och hoppas på att ni inte följer med mig in i drömmarnas värld.

Imorgon är en Ny dag, en Bättre dag, en dag Närmre att må bra.

Jag trodde att jag träffat världens mest underbar kille, han var inte som alla andra, han var den bästa!
Gud så fel jag kunde ha, pinsamt... tråkigt att inse att killar i slutändan är precis likadana. Någonstans där inne, är dom precis likadana, mer eller mindre. Vissa är bara mer duktiga på att dölja det än andra.

Jag har verkligen världens bästa vänner, har märkt hur mycket de faktiskt ställer upp. Det känns skönt!

Idag, som vanligt (det är ju morgon) mår jag sämre, tanken på att han åker iväg över midsommar och kanske även träffar en ny tjej (tar hem henne, och ja vem vet... jag vill inte veta). Tanken att han kommer umgås med de människor som faktiskt också är mina vänner, att de isf kommer att se att han är med någon ny, det är hemskt, fruktansvärt. Jag försöker tänka på att jag faktiskt också kan vara med vem jag vill nu, tanken funkar dock inte... önskar den gjorde det men jag vet att skulle jag vara med någon nu så hade jag fortfarande känt det som om att jag var otrogen. När kommer det kännas okej? någonstans hoppas jag nog faktiskt på att det kommer att bli jag och han ingen, jag vet att han hoppas också men just nu funkar det inte, jag vet det också. Men tanken att han kanske glömmer mig helt och inser att det var ett bra beslut att lämna mig gör ont, ont, ont.

Kanske är det jag som inser att det är ett bra beslut om ett tag, jag vet inte... jag vet att jag måste få låta det göra ont, men hur mycket ont ska en människa behöva ta? livet är inte rättvist, vissa människor får lida för mer än andra. Varför? vad är meningen med det? vad är meningen med alla hemlösa barn tex? vad har dom gjort för ont? Ibland är världen orättvis.

Om jag försöker se det hela possitivt så är jag så himla glad att jag fått uppleva riktig, varm, åkta kärlek... Jag har även fått den besvarad. Vi var som givna för varandra, alla kunde se det, det gick inte att missa (jag ler när jag skriver detta, jag var så lycklig då och jag vet att han var det också). Det jag har fått uppleva har inte alla människor fått uppleva, det vi hade var inte från denna jord och jag är glad och tacksam över att ha fått uppleva detta.

Men tanken gör FÖRJÄVLA ONT, att han kanske kommer vara med någon annan.
GUD HJÄLP MIG ATT FÅ BORT DENNA SMÄRTA!!!!!!!!!!!

Jag tror att det är på morgonen som det är som värst, när man vaknar. En känsla av ensamhet och tomhet. Jag vet att jag inte är ensam, jag har många vänner bakom mig. Men det är ensamt. Idag saknar jag lägenheten och mitt ex lite extra mycket, saknar tiden då allt var så himla bra. Ska jag vara ärlig så vet jag inte vad det är jag saknar mest, om det är lägenheten, att ha någon där, närheten, tryggheten eller faktiskt just honom. Igår var det en hyfsat bra dag och det känns nästan som att jag mår för bra. Det gör att jag blir orolig för om jag förtränger det som hänt eller om jag inte riktigt insett eller förstått än. Är det det sistnämnda alternativet så betyder ju det isf att jag har en jobbigare tid att vänta framöver (hemska tanke).

Jag är ganska intresserad av trömtolkning, det är inte ofta som jag minns mina drömmar, men natten efter det att min pojkvän gjort slut så hade jag en konstig dröm som jag bara inte kunde glömma, jag tyckte även att den var lite väl psyk. Den liknar inget jag brukar drömma så jag skickade in min dröm till Arja som är riktigt duktig på att tolka drömmar. Mest av nyfikenhet, om mina drömmar vill berätta någonting för mig eller om jag höll på att bli psyk som drömmer sånna konstiga drömmar.

Läs och se vad ni själva tycker...


Nu ska jag gå upp ur sängen och hoppas på att dagen kommer sluta bättre än den börjat. Är det någon som läser det jag skriver som har gått igenom något liknande så kommentera gärna det jag skriver. Att prata om det man känner är det bästa sättet till att bearbeta något, för mig ger det mig mycket att få skriva av mig.

Jag tror mina känslor är förvirrade, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner, jag är trött, energilös och har inte någon egentlig lust för någonting. Det är tråkigt... Jag vill komma tillbaka till gamla vanliga jag, sprallig och glad med massa energi och ideer. Nu skulle det inte göra mig något att stänga in mig i ett rum eller däcka i en solstol ute på altanen hela dagen. Jag tänker som vanligt för mycket, en klump i magen, oro och ångest. Kommer mitt liv någnsin bli som vanligt igen? jag vill tro det. ÅÅååh, vad jag älskat honom.

Tanken att hans läppar en gång kommer mötas med någon annans, att någon annan får ta del av hur fantastisk han faktiskt är, han har varit världens bästa pojkvän. Tanken om att mina läppar kanske någon gång kommer möta någon annans finns knappt. Jag vill inte att de ska mötas med någon annans. Jag vill ha honom och ingen annan. Vi var ju menade för varandra. Det lyste om oss och den kärlek vi en gång hade, den var äkta, den var sann... Hur kan något så bra bara försvinna? som om att ingenting hade hänt? som om att Vi inte hade funnits.

...som man verkligen lär känna sig själv, jag tror faktiskt även att man växer en gnutta som människa, det som inte dödar härdar sägs det ju, och det är ju faktiskt precis så som det är. Det är hårt, livet är inte rättvist, det har jag fått lära mig. Det handlar om att kämpa, gå vidare och försöka bli en bättre människa, utvecklas ska man aldrig sluta göra. Någonstans mitt i allt får man ha hoppet om att det någongång ska vara värt mödan.

Det är också när man går igenom någonting svårt som man ser vilka ens riktiga vänner är, vilka som självmant kommer till dig, bryr sig om dig, hjälper dig, lyssnar (om och om igen, på samma sak) och frågar hur du mår. Dessa människor behöver nödvändigtvis inte vara de människor du tror, det har jag fått erfara. Jag har även insett att jag har fler vänner än jag trott som verkligen bryr sig och som ställer upp, jag har även blivit besviken över en person jag trodde skulle bry sig mer. Men det är nyttigt, det är en vinst i sig, man ska omge sig av vänner som man bryr sig om och som bryr sig om dig. De andra är energisugare som isället tar den energi du kan behöva mitt i allt som är svårt. Det är nyttigt att gallra, det vinner man själv på i slutet, för vad ger det en att umgås och spendera sin tid med någon som bryr sig mer om sig själv än något annat?

Ur någonting ont kommer alltid någonting gott, när dörrar stängs öppnas nya... Livet går vidare även om man inte själv märker det.

Idag är dagen då jag ska gå tillbaka till lägenheten och hämta vad som är mitt, det känns tungt, jobbigt och väldigt konstigt. Jag ska gå tillbaka till vad som för några veckor sedan var mitt hem, där Vi bodde tillsammans. Vi hade ett liv ihop och sakerna där inne var våra, inte mina eller hans. Efter idag kommer det definitivt att vara slut, på riktigt. Jag vet inte om jag riktigt kunnat föstå, om jag vill förstå. Känns som om att ingenting jag gör får det att kännas bättre, allt känns nu meningslöst, varför ska jag gå upp på morgonen? hur ska jag ha kul? vad är meiningen med allt? hur ska jag någonsin kunna glömma och gå vidare? jag är fast i ett spindelnät och är rädd för framtiden.  Jag är rädd för vad jag kommer känna när jag i eftermiddag går in genom dörren till vad som för inte så längesedan var vår lägenhet.

Har gråtit iprincip hela dagen, jag undrar hur mycket vätska man har i kroppen, jag borde vara alldeles uttorkad? Det sliter och drar i kroppen och jag får ingen rätsida på något, jag antar att det tar tid, och att jag måste ge det tid. Rom byggdes inte på en dag.

Idag vaknade jag 04.20... hade super svårt att somna om, tankarna bara irrar runt som osammanhängande text i mitt huvud, jag får ingen rätsida på vad som händer och varför detta händer, vi har ju haft det så bra ihop, vi har varit givna för varandra och våra år tillsammans har varit mina bästa. Vi har gått igenom glädje och sorg, bästa vänner som gjort slut, släkt som dött och föräldrar som skiljt sig, körkort, student och ja ALLT... Plötsligt tvingar han in mig i denna ensamma värld helt själv, känslorna räcker inte... Jag känner mig som bambi på hal is. 

Jag vet inte om jag verkligen är närvarande i vad som verkligen händer, jag känner mig platt... står kvar på samma plats och det känns som detta är någon annans liv, inte mitt, det var ju inte såhär det skulle sluta?? Hur ska man tro på kärleken igen? hur ska jag våga älska någon igen? KAN jag det? kan inte tänka mig att jag någonsin kommer kunna ha dessa känslor för någon annan?  Jag känner att jag har en lååång väg att vandra, och jag känner mig rädd för vad framtiden har att erbjuda. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!!

Snälla väck mig ur denna mardröm!

Denna blogg har jag nu skapat mycket för min egen del för att bearbeta den otroliga smärta man känner när någon man älskar lämnar en. Detta för att jag känner ett stort behov av att skriva och bearbeta allt och dels för att kanske hjälpa andra i samma situation som mig själv. Jag har bestämt mig för att klara detta, sakta men säkert håller jag på att skapa mig själv ett liv, ensam... Vilket är skrämmande efter 5,5år tillsammans med mitt livs största kärlek.

Med hjälp av min envisa och mina vänner ska jag klara detta och gå vidare... Här kommer jag att dela med mig av min berg och dalbana, på gott och ont.