ettannatlivnu

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev, saker har rullat på och det har vart skönt. Idag har jag ångest big time.

Jag tror att jag får ta allt nu, som om att saker och ting kommer tillbaka, det är jobbigt, sjukt jobbigt... plötsligt känns det som om att jag är tillbaka på ruta ett igen, jag orkar inte, jag känner mig ensam, jag är inte ensam men jag känner mig ensam. Det är fruktansvärt jobbigt och just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag vill bara dra täcket över mig och aldrig mer vakna. Jag är trött på livet, trött på karar och trött på det mesta... Min kämparglöd finns inte idag. jag hoppas den kommer tillbaka imorgon....

Livet är och kommer alltid att vara komplicerat, det något man alltid kommer att få leva med, hade det inte vart det hade våra val i livet alltid varit enkla och hade de alltid varit enkla så hade vi aldrig gjort fel och gör man aldrig fel val så utvecklas man inte och man växer inte heller som person. Vi behöver göra fel beslut för att lära oss ta rätt beslut, därför måste man tillåta sig att göra sina egna misstag och sedan ta lärdom av de och gå vidare.

Jag har en berg och dalbana att ta mig igenom just nu, jag vet att varje dag kommer inte att vara lätt, vissa kommer att gå galant medans vissa kommer vara betydligt mer krävande, jag är beredd och jag kommer att kämpa för att jag vet att en dag kommer allt vara bra igen. Man måste ibland gå igenom jobbiga saker för att sedan uppskatta när saker är riktigt bra.

Jag känner att det är förändringar på gång i mitt liv, saker händer och jag tror att de är bra, det rullar på... Men förändringar är för mig som för många andra, skrämmande. Man kan aldrig säga innan om de är bra eller dåligt, det enda man kan säga är att det är något nytt, något annat, något som förhoppningsvis lär dig något om livet.

Och plötsligt kommer den där känslan av ensamhet och rastlöshet... Jag vet att jag inte är ensam men jag är ju ändå så van att alltid ha någon där när man kommer hem, även om man inte är med varandra så har man någon där, någonstans även om man inte är i samma hus/rum/stad... man har någon och vetskapen är så himla skön. Jag kan sakna det och jag tror jag har kommit in i en period där jag verkligen börjar känna av det och det är inget kul alls.

Jag antar att det finns massvis av sånnahär stadier att gå igenom och det kommer gå upp och ner hela tiden, det är helt enkelt något som jag måste leva med, något jag måste gå igenom varken jag vill eller inte, så är det bara. Thats life.

Idag är jag tröttare än tröttast... Orkar inte med någonting och det är inte lätt kan jag lova! Jag vet inte vad det är med mig idag, saknar mycket och vill ha ännu mer. Känns som att man står och stampar, jag vill komma frammåt... Jag vill komma på vad jag vill bli, jag vill våga sattsa och bara köra på något men jag är så himla rädd att ångra mig och att det ska bli fel. Jag känner mig feg och jag blir frustrad på mig själv att jag inte bara kan sattsa på något och köra och bara sluta tänka på all OM och IFALL och bara tänka possitivt att "nu kör vi på detta och när det är klart så blir det säkert bra" ?? jag menar jag vill ha en utbildning, jag vill ha famlij en gång i tiden och hus... är det mycket begärt?

Jag önskar att jag iaf kunde bestämma mig över en utbildning och köra på det? jag ändrar mig från dag till dag och ena veckan vill jag bli något och andra veckan något annat... hur bestämmer man sig?

Jag har precis tittat på Dirty Dancing och jag känner faktiskt ett rejält lyckorus i kroppen! Gud så skönt... fantastiskt, underbart!  Imorgon är det fredag och en härlig helg väntar... gud vad jag ska njuta och ha kul, jag ska se livet från den ljusa sidan och jag lyckas bra, jag behöver inte ens försöka... det kommer naturligt numera!:) SÅ Godnatt på er!

Denna låten kan jag sjunga högt i bilen och den ger mig en sån styrka!
(Det är tur ingen hör mig för inlevelsen är enorm!) haha...

Det gör faktiskt inte så ont längre... jag har precis kollat på bilder från våra år tillsammans och kommer på mig själv med att le, jag menar WOW... jag har fått känna den fantastiska känslan av att vara upp över öronen kär, hur häftigt är inte det? jag menar den känslan var otrolig och jag läängtar så tills att jag får känna den igen. Jag tror om jag ska vara ärlig att det var längesedan jag riktigt kände den....

Att vara kär är underbart och absolut värt att sattsa på även om man bränner sig på den, kärleken är ju meningen med livet och man vill ju inte gå miste om den underbara känslan bara för att man är rädd att få hjärtat krossat?

Börjar livet sakta men säkert få lite mening igen, livet känns lite lättare och jag gråter mindre, nästan inte alls faktiskt. Nu var det nog över en vecka sedan jag fällde en tår. Jag börjar sakta men säkert bli nyfiken på vad framtiden har att erbjuda mig... jag ska leva, jag ska njuta och jag ska försöka att må bra!

De senaste två månaderna har varit helt upp och ner, jag har börjat skaffa mig ett liv som är helt annorlunda mot av vad mitt tidigare liv var, jag trivs med mitt nya liv, faktiskt! Jag har börjat träna, umågs mer med mina underbara vänner, jag planerar framtiden och försöker göra varje dag till den bästa! Jag måste säga att jag lyckas verkligen bra, iaf den senaste veckan! Mina vänner är verkligen de bästa som finns, helt underbara utan dom hade jag inte kommit så långt som det faktiskt känns som att jag gjort så ett STORT tack till er!

Ja det är faktiskt konstigt, jag har sagt hejdå till vad som för någon månadsen var mina två bästa vänner, min pojkvän sedan 5,5år och sedan en av mina allra närmsta vänner som jag insåg nu när min "livskris" (om man nu kan kalla det så) inträffade när jag blev dumpad och även fick reda på att han vart otrogen inte fanns där för mig. Det är tråkigt men nu vet jag vekligen vilka som finns där och inte och jag är glad för de jag har för de är verkligen som jag sagt tidigare helt BÄST!

jag hoppas livet fortsätter att flyta på såhär!

Hej älskling!
Hur mår du? hur har din helg varit?
Idag är det en vecka sedan som jag flyttade ur mina saker ur våran lägenhet.
Det är även 6 veckorsedan vi egentligen först flyttade isär. Hur kunde det bli såhär?
varför ska det göra såhär fruktansvärt ont? Min mening med livet försvann när du sa att det inte längre fanns något att bygga på just nu. Hur kan en människa plötsligt ändra ens liv så totalt? Det känns som jag inte längre har någon rätt till ditt liv, som jag aldrig haft, jag finns inte längre för dig och allt går så lätt för dig, mitt hjärta gör ont och jag kan inte förstå att detta ska vara "rätt" det kan inte vara rätt! det går inte, vad är meningen med att jag ska gå och må dåligt om det nu inte ska vara du och jag?  i mitt huvud är det bara du som möjligtvis skulle kunna vara meningen med livet, finns ingen annan jag vill vara med, alla andra är för fula, för unga, för gamla, för konstiga...Inte som du.  Det finns ingen som du! kommer aldrig finnas.

Jag står och stampar på en och samma plats just nu, jag går inte framåt, snarare bakåt... jag trodde det skulle gå lättare att gå igenom detta, betydligt lättare. Ack så fel jag hade...

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag är tom inuti, utan livsgnista, hopp, tro eller vilja till något.

min energi, lust och vilja är bortblåst... meningen med livet är borta.

Jag trodde att helgen skulle göra mig lite starkare, lyckas ta mig ett steg längre ifrån dig. Jag försökte verkligen, allt jag kunde, jag slutade tänka på dig, tog en klunk av min cider för att sedan igen tvinga mig själv att trycka bort alla tankar om dig. Jag trodde jag var starkare än vad jag var, varje andetag utan dig känns som ett knivhugg i hjärtat. Livet är tomt, hjärtat skriker och ner för mina kinder rinner tårar, tårar av misslyckande!

Varför. jag ställer den frågan flera gånger om dagen, varför? varför gör det så ont om det nu ska vara så rätt, varför känns det som att det hade vart bättre om någon hade kört på mig med tåget?  Jag har tappat lusten, orken och viljan till att kämpa, spiralen går åt fel håll och åter igen känner jag att jag bara ser på.

Jag vill inte tro att detta känns rätt för dig, jag vill inte... jag kan inte, det är inte möjligt! Det gör så ont. Det sliter så i mig, det gör så ont och jag undrar om jag någonsin kommer att få någon form av ro igen. Detta tog mig 8 år tillbaka i tiden och gamla sår gör sig påminnda, ett liv ja hade glömt kommer upp till ytan, jag är rädd för att inte orka simma... Jag försöker, men jag har slut på ideer!

Hej älskling!
Ibland önskar jag att du kunde läsa detta, idag är det första midsommar utan dig. Det känns jobbigt, jag vaknade med tårar i ögonen men ville inte öppna dom, jag låg och blundade lääänge och hoppades, hoppades, hoppades på att du skulle ligga här brevid mig. Hur mycket jag än önskade så viste jag att så inte skulle ske, jag vet att du är och firar midsommar och antagligen mår bättre än mig just nu. Jag önskar så att jag kunde se vad du tänker, tänker du på mig? tänker du på oss? undrar du som jag hur det kunde bli såhär?

Underbara älskling som jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och kanske se vad det var som gick fel. Jag önskar så att du låg här nu och höll om mig som du brukade göra och berätta för mig att det är okej att gråta, att allt kommer att lösa sig, vi har ju varandra. Åh, vad jag saknar din närhet....Dina armar omkring mig.

Älskling om du kunde se hur mitt hjärta svider, du tog en bit med dig när du sa att det är dags att gå vidare, att det var bäst såhär. Jag antar att jag kommer att få leva med den känslan. Du har seglat omkring i mitt hjärta i många år, du har nu skaffat dig en liten ö i mitt hjärta där du kommer att stanna, din ö är ett färglatt paradis dit jag kan drömma mig tillbaka ibland. Just nu gör det ont, så himla ont men om en obestämd framtid hoppas jag att det kommer vara ett paradis dit jag kan fly tillbaka och finna ro, då jag kan titta tillbaka på vår tid tillsammans som någonting fint.

Underbara bästa fantastiska älskling, du visade mig vad kärlek var, hur underbart och fantastiskt livet kunde vara, en sida jag inte sett innan. När du försvann tog du det med dig och nu står jag här ensam med ett söndrigt hjärta och tårar som rinner ner från min kind. Jag önskar så att du var här och kunde torka dom åt mig... Älskling jag hoppas du har en bättre midsommar än mig, jag hoppas du mår bättre än jag... Jag älskar dig.

Godnatt alla jobbiga känslor, nu går jag och lägger mig och hoppas på att ni inte följer med mig in i drömmarnas värld.

Imorgon är en Ny dag, en Bättre dag, en dag Närmre att må bra.

Jag trodde att jag träffat världens mest underbar kille, han var inte som alla andra, han var den bästa!
Gud så fel jag kunde ha, pinsamt... tråkigt att inse att killar i slutändan är precis likadana. Någonstans där inne, är dom precis likadana, mer eller mindre. Vissa är bara mer duktiga på att dölja det än andra.