ettannatlivnu

Jag trodde att helgen skulle göra mig lite starkare, lyckas ta mig ett steg längre ifrån dig. Jag försökte verkligen, allt jag kunde, jag slutade tänka på dig, tog en klunk av min cider för att sedan igen tvinga mig själv att trycka bort alla tankar om dig. Jag trodde jag var starkare än vad jag var, varje andetag utan dig känns som ett knivhugg i hjärtat. Livet är tomt, hjärtat skriker och ner för mina kinder rinner tårar, tårar av misslyckande!

Varför. jag ställer den frågan flera gånger om dagen, varför? varför gör det så ont om det nu ska vara så rätt, varför känns det som att det hade vart bättre om någon hade kört på mig med tåget?  Jag har tappat lusten, orken och viljan till att kämpa, spiralen går åt fel håll och åter igen känner jag att jag bara ser på.

Jag vill inte tro att detta känns rätt för dig, jag vill inte... jag kan inte, det är inte möjligt! Det gör så ont. Det sliter så i mig, det gör så ont och jag undrar om jag någonsin kommer att få någon form av ro igen. Detta tog mig 8 år tillbaka i tiden och gamla sår gör sig påminnda, ett liv ja hade glömt kommer upp till ytan, jag är rädd för att inte orka simma... Jag försöker, men jag har slut på ideer!