När verkligheten kommer ikapp...
Jag har verkligen världens bästa vänner, har märkt hur mycket de faktiskt ställer upp. Det känns skönt!
Idag, som vanligt (det är ju morgon) mår jag sämre, tanken på att han åker iväg över midsommar och kanske även träffar en ny tjej (tar hem henne, och ja vem vet... jag vill inte veta). Tanken att han kommer umgås med de människor som faktiskt också är mina vänner, att de isf kommer att se att han är med någon ny, det är hemskt, fruktansvärt. Jag försöker tänka på att jag faktiskt också kan vara med vem jag vill nu, tanken funkar dock inte... önskar den gjorde det men jag vet att skulle jag vara med någon nu så hade jag fortfarande känt det som om att jag var otrogen. När kommer det kännas okej? någonstans hoppas jag nog faktiskt på att det kommer att bli jag och han ingen, jag vet att han hoppas också men just nu funkar det inte, jag vet det också. Men tanken att han kanske glömmer mig helt och inser att det var ett bra beslut att lämna mig gör ont, ont, ont.
Kanske är det jag som inser att det är ett bra beslut om ett tag, jag vet inte... jag vet att jag måste få låta det göra ont, men hur mycket ont ska en människa behöva ta? livet är inte rättvist, vissa människor får lida för mer än andra. Varför? vad är meningen med det? vad är meningen med alla hemlösa barn tex? vad har dom gjort för ont? Ibland är världen orättvis.
Om jag försöker se det hela possitivt så är jag så himla glad att jag fått uppleva riktig, varm, åkta kärlek... Jag har även fått den besvarad. Vi var som givna för varandra, alla kunde se det, det gick inte att missa (jag ler när jag skriver detta, jag var så lycklig då och jag vet att han var det också). Det jag har fått uppleva har inte alla människor fått uppleva, det vi hade var inte från denna jord och jag är glad och tacksam över att ha fått uppleva detta.
Men tanken gör FÖRJÄVLA ONT, att han kanske kommer vara med någon annan.
GUD HJÄLP MIG ATT FÅ BORT DENNA SMÄRTA!!!!!!!!!!!
Idag, som vanligt (det är ju morgon) mår jag sämre, tanken på att han åker iväg över midsommar och kanske även träffar en ny tjej (tar hem henne, och ja vem vet... jag vill inte veta). Tanken att han kommer umgås med de människor som faktiskt också är mina vänner, att de isf kommer att se att han är med någon ny, det är hemskt, fruktansvärt. Jag försöker tänka på att jag faktiskt också kan vara med vem jag vill nu, tanken funkar dock inte... önskar den gjorde det men jag vet att skulle jag vara med någon nu så hade jag fortfarande känt det som om att jag var otrogen. När kommer det kännas okej? någonstans hoppas jag nog faktiskt på att det kommer att bli jag och han ingen, jag vet att han hoppas också men just nu funkar det inte, jag vet det också. Men tanken att han kanske glömmer mig helt och inser att det var ett bra beslut att lämna mig gör ont, ont, ont.
Kanske är det jag som inser att det är ett bra beslut om ett tag, jag vet inte... jag vet att jag måste få låta det göra ont, men hur mycket ont ska en människa behöva ta? livet är inte rättvist, vissa människor får lida för mer än andra. Varför? vad är meningen med det? vad är meningen med alla hemlösa barn tex? vad har dom gjort för ont? Ibland är världen orättvis.
Om jag försöker se det hela possitivt så är jag så himla glad att jag fått uppleva riktig, varm, åkta kärlek... Jag har även fått den besvarad. Vi var som givna för varandra, alla kunde se det, det gick inte att missa (jag ler när jag skriver detta, jag var så lycklig då och jag vet att han var det också). Det jag har fått uppleva har inte alla människor fått uppleva, det vi hade var inte från denna jord och jag är glad och tacksam över att ha fått uppleva detta.
Men tanken gör FÖRJÄVLA ONT, att han kanske kommer vara med någon annan.
GUD HJÄLP MIG ATT FÅ BORT DENNA SMÄRTA!!!!!!!!!!!
Kommentarer
Trackback
