ettannatlivnu

Har gråtit iprincip hela dagen, jag undrar hur mycket vätska man har i kroppen, jag borde vara alldeles uttorkad? Det sliter och drar i kroppen och jag får ingen rätsida på något, jag antar att det tar tid, och att jag måste ge det tid. Rom byggdes inte på en dag.

Idag vaknade jag 04.20... hade super svårt att somna om, tankarna bara irrar runt som osammanhängande text i mitt huvud, jag får ingen rätsida på vad som händer och varför detta händer, vi har ju haft det så bra ihop, vi har varit givna för varandra och våra år tillsammans har varit mina bästa. Vi har gått igenom glädje och sorg, bästa vänner som gjort slut, släkt som dött och föräldrar som skiljt sig, körkort, student och ja ALLT... Plötsligt tvingar han in mig i denna ensamma värld helt själv, känslorna räcker inte... Jag känner mig som bambi på hal is. 

Jag vet inte om jag verkligen är närvarande i vad som verkligen händer, jag känner mig platt... står kvar på samma plats och det känns som detta är någon annans liv, inte mitt, det var ju inte såhär det skulle sluta?? Hur ska man tro på kärleken igen? hur ska jag våga älska någon igen? KAN jag det? kan inte tänka mig att jag någonsin kommer kunna ha dessa känslor för någon annan?  Jag känner att jag har en lååång väg att vandra, och jag känner mig rädd för vad framtiden har att erbjuda. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!!!

Snälla väck mig ur denna mardröm!

Denna blogg har jag nu skapat mycket för min egen del för att bearbeta den otroliga smärta man känner när någon man älskar lämnar en. Detta för att jag känner ett stort behov av att skriva och bearbeta allt och dels för att kanske hjälpa andra i samma situation som mig själv. Jag har bestämt mig för att klara detta, sakta men säkert håller jag på att skapa mig själv ett liv, ensam... Vilket är skrämmande efter 5,5år tillsammans med mitt livs största kärlek.

Med hjälp av min envisa och mina vänner ska jag klara detta och gå vidare... Här kommer jag att dela med mig av min berg och dalbana, på gott och ont.