ettannatlivnu

Och plötsligt kommer den där känslan av ensamhet och rastlöshet... Jag vet att jag inte är ensam men jag är ju ändå så van att alltid ha någon där när man kommer hem, även om man inte är med varandra så har man någon där, någonstans även om man inte är i samma hus/rum/stad... man har någon och vetskapen är så himla skön. Jag kan sakna det och jag tror jag har kommit in i en period där jag verkligen börjar känna av det och det är inget kul alls.

Jag antar att det finns massvis av sånnahär stadier att gå igenom och det kommer gå upp och ner hela tiden, det är helt enkelt något som jag måste leva med, något jag måste gå igenom varken jag vill eller inte, så är det bara. Thats life.